Marathon de Paris

För en vecka sedan (söndagen den 3:e april) gick startskottet för Marathon de Paris. Jag var en av tusentals anmälda löpare (omkring 57 000 anmälda, varav över 41 000 kom till start), och hade följaktligen snörat löparskorna på morgonen och tagit linje 4, därefter linje 6, från Porte d’Orléans till Charles de Gaulle – Étoile, för att sedan knata ner till startområdet mitt på Champs-Élysees och leta reda på mitt startled. Vädret var utsökt och publikstödet gick knappast att klaga på, men dessvärre hade något jävulskap satt klorna i mig dagarna innan, och kroppens krafter var som bortblåsta. Det som var tänkt som en hyggligt rask och åtminstone någorlunda dräglig färd längs stadens gator förvandlades snabbt till en utdragen kamp för att över huvud taget nå fram till målområdet. Efter målgången kändes det hur som helst bra att ha genomfört loppet, och jag tröstade mig med att den långsamma tiden i alla fall till viss del vägdes upp av att jag vunnit en (åtminstone i sammanhanget) ny erfarenhet: ibland går det inte riktigt som man har tänkt sig.

Veckan som gått sedan loppet har bjudit på fortsatt fint väder. Våren är nu här i full kraft, och i parker och på uteserveringar njuts det till fullo under vårsolens värmande lampa. Även jag, som vanligtvis föredrar vinterhalvåret, har uppskattat väderomslaget. För mycket kan sägas om Paris, men påstår man att staden bjuder på fina vintrar, då får man nog se över sina premisser!

Annonser

En söndag i Boulognerskogen

fondation_louis_vuitton

Efter att hela veckan ha besvärats av en förkylning, var det skönt att vakna imorse och känna att symptomen var på väg att ge sig. Prognosen hade lovat sol och 8 grader, och även om en titt ut genom fönstret visade att ett förargligt dis låg som ett lock över staden, så såg vädret på det hela taget ganska trevligt ut. Jag bestämde mig därför för att ge mig ut på en löptur bland söndagsflanörerna i Bois de Boulogne.

Någon timme senare lubbade jag runt bland träden och gjorde mitt bästa för att undvika att kollidera med hundar och barnfamiljer. En kall vind i kombination med diset som skymde solen fick mig snart att inse att t-shirt och kortbyxor hade varit ett väl optimistiskt klädval, men skam det som ger sig, så jag kämpade vidare. Plötsligt såg jag märkliga former sticka upp över träden en bit bort. Jag tog sikte på dem, och snart stod jag framför Fondation Louis Vuitton, ett konstmuseum, invigt hösten 2014, ritat av den amerikanske arkitekten Frank Gehry (kanske mest känd som arkitekten bakom Guggenheimmuseet i Bilbao, och som tidigare i Paris även ritat den byggnad i vilken Cinémathèque Française huserar).

Museets böljande former fick mig att tänka tillbaka på en lunchföreläsning på UPMC som jag hade nöjet att närvara vid i september i höstas. Föreläsningen gavs av Emmanuel Ferrand, och bar det passande namnet Calcul différentiel et géométrie illustrés par la biologie et l’architecture. Under en timme avhandlades bland annat de fascinerande illustrationer av matematikern och biologen D’Arcy Wentworth Thompson från hans berömda bok On Growth and Form som visar hur avbildningar av olika djur kan transformeras (tänk diffeomorfi) så att de liknar andra arter, samt några av de skapelser som den amerikanske arkitekten och uppfinnaren Richard Buckminster Fuller berikade vår planet med. Som exempel kan nämnas att Fuller hade för vana att experimentera med okonventionella former för byggnader, varav den geodetiska kupolen nog är den som idag främst förknippas med hans namn. Han har på senare år fått ge namn åt fullerenerna (däribland buckminsterfullerenen C_{60}, vars upptäckt 1985, två år efter att Fuller lämnat jordelivet, skulle komma att ge Robert Curl, Harold Kroto och Richard Smalley nobelpriset i kemi 1996).

Cité internationale universitaire de Paris

maison_internationale

Våren 2015, efter att min ansökan om utbytesstudier vid UPMC hade gått igenom, började jag fundera på hur jag skulle bära mig åt för att skaffa ett boende i Paris, och i vanlig ordning valde jag att skjuta detta problem på framtiden. Veckorna gick, och jag hade så smått börjat irritera mig över min egen oförmåga att ta tag i dylika saker i god tid, då det plötsligt damp ner ett mail från UPMC:s Bureau d’accueil des étudiants et chercheurs étrangers i min inkorg, som informerade om att det fanns möjlighet att få hjälp från universitetet med att lösa bostadssituationen om man så önskade. Jag svarade att sådana önskemål absolut fanns, och någon vecka senare hade de ordnat ett rum åt mig i Cité internationale universitaire de Paris (CiuP) från september 2015 till och med juni 2016.

CiuP är ett bostadsområde och en park i Paris 14:e arrondissement vars huvudsakliga syfte är att härbergera studenter och forskare från hela världen som under en tid vistas i Paris. Det grundades efter andra världskriget av den franske politikern André Honnorat i sammarbete med affärsmannen Émile Deutsch de la Meurthe i syfte dels att råda bot på den då rådande bostadsbristen i Paris, dels att läka såren från kriget genom att skapa en mötesplats för människor från olika olika kulturer och med olika nationaliteter.

Idag består CiuP av ett fyrtiotal maisons (hus) av olika storlek som tillsammans inhuserande knappt 6 000 personer, och som genom åren tillkommit med hjälp av donationer från de organisationer och välgörare som sedan ofta har givit dem deras namn. Bland husen kan nämnas Maison des étudiants suédois (svenska studenthemmet) samt Résidence Lucien Payé (ursprungligen kallat Maison de la France d’Outre-Mer) vilket är det hus där jag bor. Husen ligger utspridda i en park, samlade kring Maison internationale, en byggnad som inhyser bland annat restaurang (där studenter äter lunch och middag för 3,25 €), bibliotek, gym och simbassäng. Många av husen i CiuP är ritade av välkända arkitekter och håller hög arkitektonisk klass. Här finns bland andra två byggnader som ritats av Le Corbusier (Fondation suisse och Maison du Brésil, av vilka den andra ritades tillsammans med Lucio Costa, känd som upphovsman till Brasílias fågelformade stadsplan) samt Collège néerlandais, den enda byggnad i Frankrike som ritats av den framstående nederländske modernisten Willem Marinus Dudok.

Mitt eget boende på fjärde våningen i Résidence Lucien Payé är enkelt men fyller mer än väl mina behov. Jag har ett rum på uppskattningsvis tolv kvadratmeter med en garderob och ett handfat med spegelskåp i en liten hall, inrett med en säng, ett skrivbord och en bokhylla samt två stolar och ett litet kylskåp. Duschar och toaletter är gemensamma för varje våningsplan, men städas regelbundet och hålls därför i gott skick. Mitt rum städas en gång i veckan och rena lakan tillhandahålls varannan vecka. Allt detta ingår i månadshyran, som är 3 875 €. Entrén till huset är bemannad från morgon till midnatt, vilket är smidigt om man exempelvis väntar på en leverans som kräver kvittens.

Från CiuP är det nära både till bussar, tunnelbana, pendeltåg och spårvagn. Själv föredrar jag att promenera, och väljer därför oftast att gå till universitetet, vilket tar ungefär 45 minuter (avståndet är omkring 3,5 kilometer). Alldeles intill CiuP ligger Parc Montsouris, en park på 15 hektar som anlades av Georges-Eugène Haussmann som en del av Napoleon III:s stora stadsbyggnadsprojekt som under andra halvan av 1800-talet förvandlade Paris till den stad vi känner idag. Här finns bland annat en liten dam, omgärdad av träd, vid vilken man på eftermiddagarna kan sitta på en parkbänk och fundera över dagens föreläsningar (eller vad man nu har att fundera på). Parken är oerhört populär bland joggare, som från morgon till kväll nöter sina skosulor mot dess slingrande vägar. Känner man för att röra på benen behöver man med andra ord inte oroa sig över att behöva springa ensam.

Université Pierre et Marie Curie

Då man talar om universitet i Paris nämns ofta Sorbonne, men faktum är att Sorbonne endast är namnet på den byggnad i Quartier latin som var säte för Université de Paris (ibland familjärt också kallat Sorbonne). Université de Paris hade anor från 1100-talet, men gick i graven 1970. Dess arv lever dock vidare genom, bland andra, université de Pierre et Marie Curie

UPMC

Université Pierre et Marie Curie, även kallat UPMC eller Paris 6, är ett universitet som huserar i Latinkvarteren i Paris 5:e arrondissement. UPMC är en direkt arvtagare till université de Paris, mer känt under namnet Sorbonne, som i kölvattnet av majrevolten 1968 delades upp i 13 sinsemellan oberoende universitet (varav alla tilldelades ett nummer, därav namnet Paris 6).

UPMC bedriver forskning och utbildning inom teknik, naturvetenskap och medicin, och är den största institutionen av sitt slag i Frankrike, med över 30 000 studenter och 10 000 anställda. Det är ett mycket högt ansett lärosäte, både i Frankrike och internationellt, vilket bland annat går att utläsa ur de universitetsrankningar där UPMC utmärkt sig (se bland annat ARWU och URAP).

Campus de Jussieu

UPMC har sitt huvudsakliga säte i campus de Jussieu, som ligger invid Seine i Latinkvarteren, alldeles intill Jardin des Plantes och ett stenkast från Île de la Cité (se karta). Sin nuvarande form fick Campus de Jussieu på 60-talet, då den franske arkitekten Édouard Albert fick i uppdrag att snabbt uppföra en universitetsbyggnad på platsen för den gamla vinmarknaden halle aux vins, stor nog att inrymma de talrika fyrtiotalister som då började närma sig vuxen ålder. Resultatet av Édouards arbete är den enorma byggnad som idag står på platsen, svävande på tunna stålpelare över en ett förhöjt markplan; en konstruktion som i och med den senaste tidens höjda säkerhetsläge tyvärr mer eller mindre har skärmat av universitetet från de omgivande kvarteren.

Campus de Jussieu anses av många vara ett arkitektoniskt misslyckande, och många jag har talat med upplever också universitetsområdet som monotont, desorienterande och i största allmänhet nedslående. Jag kan inte annat än hålla med. Till de positiva aspekter som man ändå måste tillskriva Campus de Jussieu är att det för det mesta är relativt enkelt att hitta dit man ska, emedan man använder ett system för rumssnumrering som är både konsekvent och lättbegripligt.